När man ska tävla hör det ju till att va nervös men det va en väldigt skön känsla att känna att man har förberett sig ordentligt dagarna innan. Druckit vatten, vilat och ätit ordentligt. Jag la mig och somnade lugnt på kvällen i ok tid.
Klockan ringde 04.40. Klädde på mig tävlingskläderna och gick till receptionen på hotellet för att hämta min beställda frukostbox och fråga om närmaste vägen till tävlingsområdet. När jag checkade in cykeln igår gick jag på stranden, en 5 minuters promenad till simstarten, men det skulle va stängt från strandvägen idag och istället skulle vi få åka ut med flotte genom lagunen till simstarten.
Jag fick en vägbeskrivning nerskriven på en lapp.
Ute va det nattsvart och inga gatljus. Jag följde vägen till korsningen där vägen delade sig och jag skulle ta den lilla grusvägen utmed stranden.
En bil stannade och föraren frågade mig om allt va ok och om jag ville ha skjuts någonstans. Jag tänkte att jag bara hade några minuter kvar att gå så jag tackade och gick vidare. En minut senare hade jag ångrat mig. Vägen försvann och jag fick vada i mörkret i gegga.
Det prasslade och lät läskigt. Fötterna fastnade när jag inte rörde på benen så jag lyfte fötterna framåt. När jag till min lycka kände grus igen hörde jag skällande hundar komma rusande och någon som skrek efter dem på thailändska. Jag va inne på någons tomt. Lampor tändes och en yrvaken gammal dam kommer ut.
Jag försökte förklara vad jag gjorde i hennes trädgård gråtfärdig och helt prickig av gegga ( jag såg ut som man gör efter tjurruset)
Det började bli ljust nu och damen visade vägen till stranden ett par hundra meter bort som va full av funktionärer. De hjälpte mig till startområdet.
Efter det morgonäventyret kändes det inte så jobbigt att simma i en lagun med ormar ihop med andra människor 😉
Simstarten gick i 5 omgångar (vågor)
Först herreliten, dameliten, herrar i yngre åldersklasser, äldre herr klasser och i sista vågen damer och lag. Det slog stora vågor mot stranden.
Pumpen tjöt att blodsockret va lågt, 3.4mmol/l, och sjunkande. Jag hade 3 enheter IOB ( insulin kvar i kroppen) så jag fick klämma i mig de tre sportgelerna som jag hade i bakfickan på linnet. Hittade en banan som någon tidigare startande lämnat kvar på marken, den åt jag också och hoppades innerligt att det skulle räcka.
Speakern spelade den magiska låten ”Wake me up” med Avicii, räknade ner från 10 och sen rusade vi alla som galningar ner i det ljumma vattnet och vågorna.
Mathias och min syster stod och hejade och hoppade på stranden. Så skönt att ha dem där!
Jag försökte hålla mig ute på vänster kanten för att undvika den värsta hetsen. Vi skulle runda de två stora gula bojarna 500m ut i vattnet på höger sida.
Som alltid i en start var det svårt att få ordning på andningen och det kändes som alla drog iväg med en väldig fart. Jobbade med att hålla mig lugn men det gick inget vidare. Vattnet va klart och hade en härlig turkos färg.
Man såg armar och ben som vevade för fullt under ytan. Fast vi kom allt djupare ut såg man forfarande botten och det hissnade i magen när jag insåg hur djupt ut jag va. Det såg inte så långt ut från stranden men jisses…
Försökte hitta bra fötter att följa men antingen va de för snabba eller så gick det så sakta att jag fick simma bröstsim för att inte simma över personen framför. Ibland tog jag till ryggsim men då simmade jag väldigt snett och nån gång fick livbåtarna vissla efter mig.
Solen lyste så det va svårt att se stranden.
När jag äntligen nådde stranden igen efter 1200m hörde jag min syster skrika ”Jaaaa! Du klarade det” och det gav extra energi till strandlöpningen upp till lagunen.
Huuu vilket äckligt luktande grönt vatten! Det va iallafall lite svalare i lagunen än i havet och inte alls så tungt att simma utan saltvatten som jag föreställt mig att det skulle va.
Kändes som en stor seger när jag nådde andra sidan av lagunen och såg cyklar kvar i växlingsområdet.
Av 920 tävlande män och kvinnor kom jag upp ur vattnet som 552a trots att det inte va nån bra simning alls.
Jag bytte till cykeloutfit och kollade mitt blodsocker som nu låg på 9,7mmol/l innan jag sprang ut ur T1 med cykeln.
Jag älskar att cykla! Kände mig bekväm direkt när jag satte mig på sadeln fastän det inte va min egen cykel.
Jag va förberedd på backar och backar fick vi. Direkt ute ur tävlingsområdet började stigningarna. Till min förvåning gick många upp för backarna och jag hade inga problem att cykla förbi med min hyrda TREK cykel.
Det fanns ingen risk att åka fel eller missa någon farlig kurva eller brant nedförsbacke. Överallt fanns glada funktionärer som visade vägen och viftade med flaggor om vi körde för fort. På flera ställen av banan fanns hastighetsbegränsning på 20km/timmen.
Det va skoj och benen kändes pigga. Efter att den första backiga halvan va avklarad nådde vi området vid Phukets flygplats och vi cyklade igenom små byar. Det va mycket att titta på efter vägen. Hejande skolklasser och barn med flaggor, lösa hundar, höns, elefanter. Köra max här va inget alternativ och rätt som det va var vi tillbaks på tävlingsområdet igen efter 55 km.
Jag såg efteråt att jag tog hundra placeringar på cyklingen så den är jag nöjd med. Med facit i hand skulle jag ha tagit extra insulin innan cyklingen för blodsockret va uppe på 15,7 av adrenalin och sportdryck i backarna innan det vände nedåt. Högt blodsocker ger dålig muskelkraft.
T2, Växlingen till löpning gick snabbt. En kik på blodsockret som låg på perfekta 6,3 efter extradosen med insulin.
Jag hade sett fram emot en skuggig löpning som jag läst om på nätet, för nu va solen riktigt stark, men i år va löpningen förlagd på golfbanan och på hotellgatan utan någon skugga.
Det gick riktigt tungt första varvet och man ville stanna länge i vätskekontrollerna. Vi fick svalka oss med blöta svampar och handdukar doppade i hinkar med isvatten.
Jag hade nog svimmat av överhettning om kontrollerna inte fanns varannan kilometer. Min familj hejade och gav mig ny energi inne på stadion när jag sprang vidare in på andra 6km varvet. Det kändes konstigt nog lite bättre än det första varvet och jag sprang om löpare hela vägen.
36 grader i skuggan visade termometern när jag otroligt lycklig sprang in i mål på 4 timmar och 7 minuter.
Blodsockret va 5,3mmol/l vid målgången 😃👌
(Har försökt uppskatta hur mycket kolhydrater det gick åt på tävlingen; Jag drack egenblandad sportdryck 100g kolhydrater + 4 gel’s a 30g kh + 1 banan 15g kh + ca 10 muggar sportdryck i vätskekontrollerna a 10g kolhydrater = 337gram kolhydrater
plus massor av vatten)
Trots att jag tycker att jag är ganska värmetålig tog den riktigt hårt.
Är fantastiskt glad för att fått va med om den här annorlunda och skojiga triathlon tävlingen!
Totalt av män och kvinnor kom jag 371 av 920 tävlande. (Konstigt att de inte gör skillnad på män och kvinnor?)
Efter mer dryck, mat och thaimassage kände jag mig pigg igen och dagen efter va jag som ny.
Vi hade två sköna sista dagar på Sunwing resorten innan det va dax att flyga hem.
Hört att det varit sol i Karlstad idag och minusgrader.
Mysigt! ❤️
challengediabetesblog 
