Igår va det somrigt väder igen och 21,6 grader i vattnet..
Det kunde inte passa bättre att ta en lång simtur och jobba med min vattenrädsla.
Jag har simmat mycket i sommar men bara korta sträckor och oftast i viken utanför där jag känner mig trygg. Det funkar äntligen bra nu så det är dax att avancera kampen mot vattenrädslan.
Camilla, min träningskompis som också varit vattenrädd gjorde Ironman i Kalmar igår, så stark! 💪
Det finns hopp för mig med! 😃
Vi åkte ut med båten till ”Timmeröarna” som ligger utanför Hammarö skärgård.
Jag förberedde mig mentalt hela båtvägen…
Jag skulle simma i EN timme hur obehagligt det än blev och jag skulle försöka analysera vad som händer.
Vattnet va klart och fint. Jag såg mina händer och botten skymtades där jag skulle simma fram och tillbaks mellan två öar. I slutet av den ena ön va det lite motströmt där jag skulle vända.
Det kändes bra när jag hoppade i. Jag kände mig motiverad att ta i tu med mitt problem.
Jag hade min pulsklocka ”Garmin 910” på mig för att hålla koll på tiden och sträckan.
Det gick segt i början och varje gång som jag fick ta i mer och simma motströms kom den rädda känslan som ett darr i bröstet. Känslan av att ge upp och strunta i att fortsätta simma kändes lockande. Jag försökte peppa mig att ta 10 armtag till och ansträngde mig att blåsa ut luften ordentligt för att kunna ta in ny.
Andades på varje armtag tills den stegrande känslan i bröstet lugnade sig. Jag vilade mig några andetag varje vändning. Efter att ha fått ordning på andningen gick det lättare att simma igen. Jag tittade ofta på klockan och tvingade mig att simma vidare.
Rädslan och paniken kom och försvann med jämna mellanrum men allteftersom jag slutade tänka på farten och såg på klockan att jag närmade mig slutet av timmen kände jag mig tryggare och andades bättre.
Jag såg på klockan efteråt att jag även simmade fortare de sista 10 minuterna.
Vilken otroligt lättnad när jag simmat klart!!!
Om jag bara visste VAD jag är rädd för..
Jag har fått frågan många gånger men kan inte sätta fingret på vad det är.
Känslan att inte ha kontroll över andningen, mörkret,
ljudet och smaken av sjövatten.
Om jag simmar själv eller med andra har oftast ingen betydelse. Det börjar med att känslan av att va rädd dyker upp och ger dålig andning.
När jag började simma crawl våren 2013 höll jag andan jättelänge när jag simmade. Då fick jag syreskuld och andnöd. Jag vände upp huvudet som man gör för att ta in luft men eftersom jag inte blåst ut den gamla luften kunde jag inte ta in ny luft.
Detta problemet är något som jag märkte återkommer när jag blir stressad eller rädd. Ibland stegras det till panik.
Skönt att utmana sig själv ibland och förhoppningsvis går det lättare och fortare nästa gång jag ska simma..
Hoppas!!! ✊
challengediabetesblog 
Kommentera