Att skratta och springa ett terränglopp

Jag ler fortfarande när jag tänker på gårdagens lopp ”Tjurruset”
😃
Loppet blir mer och mer populärt och i år va det rekord stort med 4500 anmälda. Eftersom platserna fort blir fulltecknade anmälde jag mig i våras till en plats med min triathlon klubb klubb I2IF.
IF Göta har anordnat loppet sedan 1992 och de första åren fick bara killar ställa upp.
Jag visste knappt vad jag gav mig in på förrän jag tittade på filmklipp på Youtube. -Tjurruset är alltså ett supergeggigt terränglopp, i år på 11 km med både naturliga och dit-ställda hinder av olika slag.

Se årets filmklipp här så förstår ni
Tjurruset 2014

Såg att jag va med i en geggig sekvens då jag ska ta mig upp ur ett djupt dike.
Mina pojkar va med på barnens varianter, Kalvruset 3km och Minikalvruset 400m. De va så duktiga och älskade såklart också att få lov att lorta ner sig hur mycket de vill.
( Jag är ren och fin på bilden eftersom min start gick senare 😉)

IMG_3575-0.JPG
Jag har klurat och funderat hur jag skulle justera insulin nivån innan och under loppet eftersom det antagligen blir mer som ett intervallpass än ett löppass vilket gör att blodsockret oftast inte sjunker på samma sätt.
Jag hade en tub med druvsocker och en gel med mig i bakfickan på tröjan.

Eftersom jag hade lite ont i halsen under hela förmiddagen va jag osäker på om jag skulle va med ändå. Jag ville inte bli sämre dagen efter eller att loppet skulle bli så otrevligt att jag blev tvungen att bryta.
Men det såg ju sååå kul ut när jag såg Kalvruset som gick på delar av Tjurrusets bana.
Bestämde mig för att ta det lugnt och hålla koll på pulsen med pulsklockan.
Zon 3 och under 85% av maxpuls va något jag skulle sikta på att hålla.

Efter tre km började hinder med diken och riktig gegga. En så befriande känsla det är att bara kasta sig ner i diken och kravla runt i gegga.
Jag skrattade högt åt mig själv och deltagare runtomkring.
När man skrattar blir man helt klart lättare och ju lortigare jag blev desto mindre kollade jag på pulsklockan. Min puls rörde sig ungefär som vanligt och rusade inte som den brukar när man har nån infektion.

Efter 6km bestämde jag mig för att strunta i överenskommelsen med pulsklockan och all kontroll. Det kändes bra i kroppen och det va mycket skojigare att springa på.
Jag åt upp gelen och några druvsocker ur tuben eftersom jag insåg att jag säkerligen ändå skulle tappa dem vid nästa djupa dike.

IMG_3577.JPG

IMG_3618.PNG
Jag tror aldrig jag gjort något skojigare lopp 😃
Med 1 km kvar till mål hittade jag min träningskompis Jeanette som simmade i ett kärn med gegga upp till hakan. Skönt att ha en lika geggig kompis att krama vid målgången! ❤️

IMG_3583-0.JPG

IMG_3582-0.JPG
Det här loppet kommer jag absolut att göra igen.
I år kom jag 31a dam av 1031 startande ”tjuriga” damer. Jättekul och jag har mersmak att ge järnet och testa fler terränglopp. Det är ju mycket skojigare att springa ute i tuff terräng.
Gör det ni också om ni gillar att både kämpa OCH skratta!

Annonser

Om challengediabetesblog

Diabetiker sen 1989 som älskar långdistansträning och vill ta igen för träning jag missat och inte vågat ta för mig av tidigare på grund av min diabetes. Visa alla inlägg av challengediabetesblog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: