Idag är dagen jag sett fram emot så mycket och laddat mentalt för!
Idag klättrade vi den tuffaste dagen på hela sträckan Bryssel-Barcelona 🙂
Den tuffaste men också den absolut vackraste!
Jag är så nöjd med min cykel, ”Ms Drössiger”, hon är snabb och lätt och vi har inga som helst problem att ta oss upp för de höga bergstopparna. Jag har oroat mig för uppförsbackarna helt i onödan för jag är istället en av de snabbare cyklisterna uppför.
Eftersom det inte finns så mycket backar att träna i där jag bor har jag istället övat mycket på att hålla hög kadens efter att min vän Björn och Micke på Cyclecomponents påminnt mig ( läs tjatat 😉
Däcken Continental GP400s 25mm va definitivt ett bra val för varken jag eller Simon, som har likadana däck, har haft några som helst problem med punktering.
Det va småkyligt och ruggigt när vi cyklade iväg lite tidigare än vanligt. Vi lämnade Ax-Les-Therme och den franska delen av Pyrenéernas näst högsta berg ”Col de Pailhères” uppenbarade sig.
En skidanläggning med 1000 höjdmeters klättring.. det va riktigt tufft med stela, värkande knän.
”Col de Pailhères” har varit med i Tour de France 5 gånger!!! Vi hade fått rådet att klättra den första branta toppen så sakta vi kunde för att spara energi till resten av dagen.
Nu va det Simons tur att va den påhejjande possitiva.
Jag ber hemskt mycket om ursäkt för alla svenska svärord och arga vrål på vägen upp!
På toppen av ”Col de Pailhères” med Simon
Det blev kallare och kallare och än värre blåsigt ju högre upp vi kom och på toppen va det riktigt iskallt med någon minusgrad.
För mig va den här klättringen med stela, värkande knän det tuffaste på hela mHealth Grand Tour.
Jag va helt slut när vi kom upp på toppen och spydde av illamående och utmattning.
Värktabletterna låg nog också till grund för tillståndet, men utan dem och Simon hade jag aldrig tagit mig upp till toppen.
Jag är så glad att ha den här bilden som minne. Chris tog bilden från en bil där han satt och hejjade, tack Chris!
Vi fick värma oss i bilen nedför berget och efter lite återhämtning och nytejpade knän va vi redo att fortsätta äventyret.
När vi korsade gränsen till Spanien kom äntligen den efterlängtade värmen och vi åt lunch på gräset i 28 grader och strålande sol.
Mätta låg de flesta av oss kvar en stund på det varma gröna gräset innan vi bytte om och gjorde oss redo för de sista bergen.
Lunch i Spanien-sol & värme!
Mary och Yoann i solen
Påväg upp i bergen igen efter att ha cyklat genom vackra Kataloniens nationalpark.
Att vi klättrade dagens sista berg ”Coll de la Creueta”; 1880m uppför med 600 höjdmeter glömde man nästan bort för det var så otroligt vackert! Vi såg vildhästar!
Chris va en fantastisk kämpe idag!
En galet skön tur nedför och vi va framme på hotellet i Berga.
Alla va på humör att fira och vi åt en mycket märklig middag på hotellet.. rätt efter rätt kom in i konstig ordning;
korvar, fat med ris och stekt ägg, stora salladsblad, pommesfrittes i mängder, fisk och skålar med såser som man inte visste riktigt vart de hörde hemma på bordet.
Vi firade också fysioterapeuten James som fyllde år.
Äntligen har jag fått ordning på blodsockret. Det har blivit bättre och bättre för varje dag vi cyklat.
Jag jobbar mycket med att cykla med lagom arbetspuls så att jag undviker adrenalinpåslag för då får jag problem med blodsockret.
För mig funkar det att ta vanlig bolusdos/måltidsdos till frukosten. Dosen beroor på hur många kolhydrater jag äter.
Jag sänker basdosen med 90% tills jag cyklat färdigt (eller helst återgår jag till normal basaldos när jag har nån timme kvar)
Till middag tar jag 2-4 enheter extra beroende på vad jag har i blodsocker just då och när jag lägger mig backar jag 30% på basdosen i 4 timmar.
Den lilla toppen mitt på dagen visar att jag antagligen tog nån enhet för lite bolusdos till lunch och när jag slutar cykla höjs blodsockret.
Imorgon är vi framme i Barcelona!!!!
challengediabetesblog 
Kommentera